Den magiska gränsen

Igår gjorde jag ett helt grymt ryggpass. Tanken var att jag skulle till gymmet och fila teknik på chins och marklyft, två saker jag verkligen vill förbättra mig på. Jag värmde upp med ett par set latsdrag och slängde in lite magövningar mellan rygg-seten, annars var det mark och chins för hela slanten. Men någonstans slog det över från att fila teknik till att "ska bara känna lite, kolla om jag kan..."

Det kan ha varit spenaten i pajen jag åt till lunch eller så var det att min kropp äntligen slutat göra ont, men jag kände mig Pippi Långstrump-stark!

Jag skrev ju för en vecka sen om stånghelvetet (sagt på norrländska!) som vägrade låta sig rubbas. Igår satt den igen - 100 kg marklyft!  Och den kom lätt! Kändes så jävla grymt. Äntligen på väg tillbaka! 100 kilo ÄR en magisk gräns. 100 kg är ändå 100 kg.

Att kunna göra 10 reps av en övning har också varit en magisk gräns för mig, iaf när det gäller dips och chins. Dips i ställning that is. Första gången jag provade kunde jag göra 1½.  Då satte jag som mål att kunna göra 10 st. Strikta. Det kan jag nu :-)

Chins hade jag tidigare som personbästa gjort 8 stycken. Igår gjorde jag 9 i första setet. En stund senare gjorde jag de magiska 10. Sen gjorde jag en till bara för att jag kunde, hehe. Jag varvade chins med några set pull-ups(chins fast med omvänt grepp) Där hade gjort 13 st som mest tidigare, gjorde 16 igår!

I de flesta andra övningar så är jag inte så noga om det blir si många reps på så många kilo. Jag vet ungefär vart jag ligger i det mesta och tycker att jag utmanar mig själv tillräckligt utan att behöva räkna. I marklyft, chins och dips däremot tävlar jag mot mig själv däremot. Det gör min träning så mycket roligare när jag jagar utmaningen hela tiden. Jag tror att oavsett vart man lägger utmaningen, så att det är bra att ha en eller ett par övningar som man jagar sig själv lite i hela tiden.


Med två nya pb och en bra comeback i marklyft så stod jag högst på pallen i min alldeles egna tävling igår. Grym känsla!