Gustaf började gårdagens inlägg med meningen "Börjar känna mig riktigt trygg och stabil i min träning." och det födde idén till vad dagens inlägg skulle handla om. Inte Gustaf alltså, utan mig själv. (Sorry Gustaf! :-P)
Jo vad jag ville ha sagt var att först nu, lite mer än ett år sedan jag började styrketräna aktivt, så känner jag mig fullständigt trygg och bekväm i det jag gör och det är en grymt skön känsla. Jag vet vilka maskiner och redskap som är till vad (oftast!), jag vet hur jag ska lägga upp mina träningspass, jag vågar prova nya övningar och överge andra som inte känns bra, jag tycker inte längre det är läskigt att sitta på en av bänkarna framför speglarna och pressa, jag lassar på mer vikter, jag kör skiten ur mina muskler och ja, jag flexar hej vilt framför spegeln utan att skämmas ett dugg.
Jag är också trygg i att veta hur jag ligger till i vikterna, att jag ökar sakta men säkert i alla muskelgrupper och jag är trygg i att veta vad och hur jag ska göra för att uppnå de resultat jag vill ha.
Men det har ju som sagt tagit sin lilla tid att komma hit.
För ett år sedan såg det helt annorlunda ut. Visst hade jag tränat hårt och mycket i flera år, men nästan enbart gruppträning. Jag tyckte att de fria vikterna var skitläskiga och när jag väl försökte mig på maskinerna så hade jag svårt att själv hitta motivationen till att fortsätta när det var tungt och jobbigt, så de där sista repsen uteblev alltid.
Men de resultat jag eftersträvade kom liksom aldrig av gruppträningen, hur mycket jag än kämpade, och en ändrad familjesituation gjorde att det dessutom blev svårare att planera in gruppträning. Dags att tänka om alltså!
En kompis hjälpte mig att komma igång med gymandet. Han visade övningar, hjälpte till med tekniken, hade hemskt mycket tålamod och peppade mycket. (Tack kära pT, om du någon gång läser detta!) Jag gjorde lite fler bekantskaper ute i gymmet, och började hänga med de där stora killarna. Faktiskt vann jag flera riktigt goa vänner bland de där stora typerna! Jag brukar säga att min strategi var "If you can't beat them, join them" ;-) Nä men seriöst så var ju varken de eller hantlarna särskilt läskiga alls! Jag fick massa tips och hjälp, och började också läsa på själv, vågade prova lite mer.
Och banne mig, det började hända grejer! Jag blev starkare, musklerna växte, kroppen formades... Och framförallt - jag växte mentalt! Jag vågade sakta men säkert ta mer plats i gymmet. Gjorde min grej och struntade i vad andra kunde tänkas tycka om det. Hittade fokus och kände mig trygg i det upplägg jag gjort.
Jag gav också mig själv små utmaningar för att göra träningen ännu roligare. Dips blev en sådan utmaning. Första gången jag provade så klarade jag 1½. Jag bestämde mig för att klara 10 stycken och jag gav mig inte förrän jag klarade 10 stycken. Efter 35 år har jag äntligen lärt mig använda min envishet på rätt sätt ;-)
fortsättning följer...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar